Jag har under rätt många år skalat ner mitt användande av det som en gång i tiden kallades för sociala medier. Idag är det väl mer konsumentmedia, I guess. Många gånger har jag ramlat tillbaka, det är ett beroende som verkligen sätter klorna i en på alla möjliga sätt.
I våras så avinstallerade jag de sista jag hade kvar, Instagram och Snapchat. Vet att dom två apparna har varit extra svåra för mig att bli av med. Så fort jag blivit uttråkad så har dom kommit tillbaka. Inte denna gång dock. Dom är fortfarande borta och nu börjar jag känna att dom kan stanna borta. Det jag mest haft svårt för att undvika är Reels och liknande korta klipp. Visst kollar jag korta klipp på youtube ibland men det är oftast om musik. För musik kan man inte få för mycket av i någon form!
Min sista boss är Discord. Den involverar sig nämligen i min gaming. Visst kan jag väl spela utan discord. Men ja, jag vet inte. Det har varit svårt att fatta beslut om det. Tog bort det i 30 dagar i somras och det var nog något i mig som sa ”nej nej du måste ha kvar något i alla fall”. Rädslan för ensamhet och att gemenskap ska försvinna om appen raderas. Sen har det varit otroligt starkt motstånd gällande discord – från min omgivning. Det är tydligen omodernt att skriva hej i Steam-chatten. Vad vet jag, jag är en 37 årig gubbe!
Och där kom jag till insikt. Jag kan inte sitta och vara rädd för att bli ensam över en app. En app som jag kollar på tok för många gånger om dagen för att se om någon har skrivit – och det har oftast ingen gjort. Det är som en drog för hjärnan som söker en gnuttas bekräftelse och bevis på att jag fortfarande finns kvar och att jag är värd att konversera med! Jag är värd att konversera med, det är vi alla. Kanske inte varifrån som helst, när som helst, hur som helst. Men med ord, som det var tanken att vi skulle från början.
Undrar lite om det här med att blogga också har något med det att göra, att jag vill lämna avtryck av betydelse.. Ingen aning. Blogga vill jag göra, det är ändå en form av dokumentation. Chatta med folk, nja vette tusan. Det kanske helt enkelt bara inte är min grej. Jag kanske inte kan hantera det eftersom att det faktiskt inte är en naturlig grej att göra från första början. Eller så har jag helt enkelt börjat växa ur det? Tåls att tänkas på.
Dock så ska ju Discorden bort, det är ju ingen snack om saken. Den äter upp för mycket uppmärksamhet i min hjärna. Jag ska ju plugga, jobba och fixa mitt liv. Inte bli dimmig i sinnet av sånt. På tal om plugg, idag har jag lämnat in några uppgifter, håller tummarna att läraren ger mig godkänt huhu, bekräftelse!
_
Fem en fredag v. 45: Mellan raderna
Deltar väl i denna roliga blogg-grej via ElisaMatildas blogg.
- Vad säger ditt sätt att packa om dig?
- Vad är ett tecken på att någon känner sig hemma?
- Vad kan du avgöra på bara några sekunder?
- Vad avslöjar ett ”oj, vad tiden går!”?
- Vad hör du mellan raderna när någon säger ”du ser trött ut”?
Vad säger ditt sätt att packa om dig?
Att jag inte behöver så många saker i mitt liv. En tandborste, en laddare och underkläder i en liten ryggsäck sen är man redo.
Vad är ett tecken på att någon känner sig hemma?
Att dom sätter fötterna på soffbordet.
Vad kan du avgöra på bara några sekunder?
Om maten kommer vara god eller inte.
Vad avslöjar ett ”oj, vad tiden går!”?
Antingen avrundning eller en plötslig insikt på att tiden faktiskt går jävulususkt fort.
Vad hör du mellan raderna när någon säger ”du ser trött ut”?
Mellan raderna läser jag mest ohyfs. 999/1000 personer som ser trött ut vet nog redan om att dom är trött och behöver mest troligt inte höra det av dig också. Do better.
Tjing